Kraftloppet 72km avklarat!

Som jag tidigare har skrivit ville jag sedan 2008 springa Kraftloppet 72km själv och igår fullföljde jag hela!

Starten gick 8.30 och jag bestämde mig att ta det lugnt redan från början, målet var att ta mig runt hela sträckan! Hittade ett bra tempo och sprang tillsammans med Jonas. Den första milen flöt på utan som helst problem och så lika den andra milen. Jag brukar få en dip vid 25km när jag springer långpass, vilket stämde nästan exakt igår oxå. Benen kändes helt plötsligt jättetunga och jag började känna av höften, vilket av väldigt ovanligt för mig.

Vid 30km hade jag rätt stora problem med att benen var tunga och det ville inte  gå över, så vid  ca 32km fick jag gå ner i tempot och Jonas sprang då vidare.  Sedan började problemen allt eftersom komma.

När jag passerade maran tänkte jag nu är det bara 30km kvar, det är ju inte lång. Jag har ju redan sprunigt 40km:) 30km är långt, men huvudet tänkte inte alls så, rätt kul i efterhand hur man tänker under ett sådan lopp! Det skulle visa sig att de tre sista milen sprang jag på bara på ren vilja!! Kroppen ville inte riktigt längre, men min vilja var starkare

Sträcka 5 och 7 var de två värsta sträckorna på hela banan, det var grus och det tycker inte mina ben om att springa på. Underlaget är för mjukt! Sträcka 7 var 10,8km och jag trodde aldrig att jag skulle komma fram till nästa växling. Det blev en hel del gång den sträckan, både för låren, knäna och höftens skull. När jag kommer ut på landsvägen, kommer jogg.se bilen och kör förbi. Härligt med påhejning och då var det bara 18.4km kvar!

Bjuder på en blid tagen av jogg.se bilen efter ca 54km löpning.

Här gjorde det mesta i kroppen ont, inte minst höften! Men det var ju bara 18km kvar, det är ju inte så långt. Sträcka 9 var 6km och det blev mycket gång även här, benen var så trött. När det var omkring 700meter kvar fick jag sällskap av Alexander från jogglaget som sprang med mig till växlingen. Det gjorde jättemycket och var verkligen betydelsefullt att få support den sita biten.

Sista sträckan var 12km och det var på grus. Joggade vidare, men efter ca 1km knäpper det till i höften på högra sidan och det smärtar till ordentligt. Då valde jag att gå istället, då de ca 12km var mera gång än löpning.

När skylten för 5km till mål hade jag så ont att jag knappt trodde jag skulle komma i mål, men fortsatte att ta mig framåt. Det som gjorde att det gick var all support av stafettlagen som sprang om  och jag fick extremt mycket påhejande!

När det återstod ca 600meter kom Alexander och möte upp mig igen och sprang med mig, så betydelsefullt! När jag kom in på banan stod hela laget och sprang med mig de sista metrarna in i mål. Med uppsträckta armar kom jag i mål på 7.53.56 och som tredje dam!

Villket lyckorus det är i kroppen att komma i mål efter att ha kämpat igenom 72km!
Tack till alla som hejade under loppet, ni ska veta att det var vädligt uppskattat och hjälpte mig att mig i mål!

Idag mår kroppen sådär, ont i nästan hela  kroppen, flera blåsor, stora skavsår, men vad gör när man lyckades med sitt mål och ta sig  mål ?!